CHEFER ÄR OCKSÅ MÄNNISKOR

Avslutade veckan med en längre coaching session med en senior chef. Vad är det som gör att vi inte bryr oss om våra högsta chefer? De som har mest ansvar, tar de största besluten och är de mest utsatta är samtidigt de som får minst stöd och är mest ensamma. Över en viss hierarkisk nivå förväntas man klara av allting på egen hand. Utvecklingssamtalen försvinner, en begäran om hjälp ses som svaghet, är man för ärlig och öppen blottar man sig, alla håller god min tills det spricker. Vad skulle hända om vi lät personalpolicyn omfatta även de högsta cheferna?